Pages

torsdag 15 oktober 2009

10 tecken på att jag blivit lantis (äntligen!)

Det närmar sig 10 år sedan jag tog steget och lämnade storstaden för ett lugnare och mer kreativt liv på landet. I början blev det många kulturkrockar. Jag var till exempel van att berätta nästan vad som helst (om mig själv!) för vem som helst (i stort sett). Det kan man göra i en stad med över en miljon invånare. Det gör man INTE i en by med 600 invånare där alla känner alla. Märkte att vissa kände sig besvärade av min blåögda öppenhet. Förstod snart att de kände sig pressade att vara lika öppna, men det kan man inte vara på en liten ort, i alla fall inte med så många. Jag släpptes snabbt in i bygemenskapen, men det tog flera år att vinna folks förtroenden. Vissa kommer jag aldrig att vinna. Så är det bara. Och vissa kommer aldrig vinna mitt. Det stod snart klart vilka som skvallrar mest nämligen. Många konstiga rykten gick i början, förvanskade allteftersom de gick från mun till mun.
Det gamla uttrycket: "Alla känner apan. Apan känner ingen." passar bäst in på de första åren här. Alla visste vem jag var, var jag bodde, att jag pluggade, vad jag pluggade, vilka mina föräldrar var etc. etc. Själv kände jag ett fåtal, men de flesta var ännu främlingar. Den sociala kontrollen är ju stor på en liten ort, men också tryggheten. Om något händer vet jag att jag kan ringa i stort sett vem som helst i byn och att de kommer hjälpa mig. Stor gemenskap. Stor osjälviskhet. Man ställer upp på varandra helt enkelt. Utan att förvänta sig något tillbaka. Fint, tycker jag. Nog snackat. Här kommer min lista med 10 tecken på att jag blivit lantis:

1. Mina mest använda skodon såhär års är gummistövlarna.

2. Senast jag köpte ett par finare skor (pumps) var för tre år sedan och jag har fortfarande inte använt dem. Eller ens tagit dem ur kartongen.

3. En perfekt fredagkväll innebär för mig att krypa upp i soffan med en bra film eller bok. Eller en bra man, men de är svårare att hitta ;)Obs! Misstänker att detta även är ett tecken på att man blivit medelålders (41).

4. Missar jag eftemiddagsbussen till affären är det ok. Det kommer ju en imorgon också!

5. Bara tanken på Åhléns City gör mig nervös.

6. Bara tanken på T-banan gör mig nervös. Hur gör man? Nu ska man inte ens köpa biljett hos spärrvakten. Man ska gå in på Pressbyrån och köpa biljett! What?! Scary!

7. När jag nån gång åker upp till Stockholm tillbringar jag första tiden med att hälsa på ALLA jag möter. På Centralen. Och? ;) Om man inte hälsar på alla man möter här tror folk att man inte mår bra, alternativt att man är sur.

8. Minns inte när jag åkte rulltrappa senast. Finns inga sådana på Öland. Bara i Kalmar.

9. Har inte ätit på McDonalds/Burger King på tre år! Finns inte på Öland. Don´t want it! Don´t miss it!

10. En av de saker jag ser mest fram emot 2010 är INTE att jag förmodligen ska åka en vända till Paris (Där jag också bott. Ännu större stad! Hjälp!) utan, förstås, att jag ska skaffa höns!

Finns många flera tecken, men det räcker såhär för nu. Så kan det gå. Svårt att tro att jag bodde 12 år i innerstan, och till och med sprang på Stureplan en gång i tiden. Nu hänger jag helst vid havet, eller i skogen med hunden. I gummistövlar.

Kram på er alla!

3 kommentarer:

  1. Härligt! ...känner igen mig på varenda punkt :-)

    SvaraRadera
  2. Känner åxå igen mig... och tycker att det låter väldigt sunt att du föredrar lugnet före stressen.

    Kul att du bestämt dig för att ägna skrivandet mer tid. Jag jobbar halvtid, bara för att kunna skriva. Det är kämpigt ekonomiskt, men värt varje uppoffring!

    kram
    Karina

    SvaraRadera
  3. Ha ha! I Stockholm just nu, men i vissa stunder funderar jag verkligen på att dra till landet. Tillbringade många somrar på Öland när jag var liten.

    SvaraRadera