Pages

måndag 21 januari 2013

Gala-galen!

Varför blir jag alltid på dåligt humör när jag tittar på Guldbaggegalan (eller valfri annan svensk prisgala)? Jag har alltid samma förhoppningar, att det ska bli lite fest och glam, roliga prisutdelare och känslofyllda prisvinnare, en och annan tår, mycket glädje och passion. Varför har jag dessa förhoppningar egentligen? De infrias ju aldrig. ALDRIG. För svenska galor är aldrig galor, bara halvtaskiga försök till galor. Ingen är riktigt snygg. Ingen är riktigt glad. Och ingen är riktigt bra vare sig på att dela ut pris eller ta emot pris. Var finns magin? Var finns kreativiteten? Var finns glädjen över att faktiskt få jobba med det man älskar, att få vara skapande och därmed levande på jobbet. I kvällens Guldbaggegala hittade jag den bara hos två personer, två pristagare som verkligen fick mig att känna och känna med, nämligen Nermina Lukac som vann för Bästa Kvinnliga Huvudroll i filmen "Äta, Sova Dö" samt Gabriela Pichler som vann för Bästa Manuskript och Bästa Regi för samma film. För övrigt den enda film jag verkligen blev sugen på att se. Bor ju långt ute på vischan så bio hör inte till vanligheterna nuförtiden. Tänk att så många svenskar har så stora framgångar i USA. Varför sägs det inget om detta i en gala för svensk film och svenska skådespelare? En hyllningsfilm? En specialpresentation av någon framstående filmmänniska? Näe då! Inte ett ord, inte förrän Loa Falkman hade ballar nog att säga åt (att det ska behövas, så ynkligt) publiken att ge Alicia Vikander en applåd för att hennes film Oscar-nominerats. Vad är det för fel på folk? Är det den svenska avundsjukan? Förstår inte människor att ju fler som går före och öppnar nya dörrar, desto fler är det som kan och kommer få chansen. Det är precis samma sak när det gäller musikgalor. Hur är det möjligt att inte Swedish House Mafia fick priset som Årets Grupp i P3 Guld-galan nyligen? Jag menar, Kent? Bedrövligt. Dessutom borde Max Martin, Rami, Jörgen Elofsson, Red One m.fl. m.fl få varenda pris som finns i varenda svensk prisgala som finns för sina enorma låtskrivarframgångar utomlands. Istället, inte ett knyst! Ändå är det svenska låtskrivare som ligger bakom (förutom alla Cheiron-artister som Britney, Backstreet Boys, NSync etc.) Lady Gaga, Katy Perry, One Direction, Kelly Clarkson m.m m.m. Dessutom är all musik i "Glee" arrangerad och producerad av svenskar. Hur stort som helst. I vanlig ordning har jag just slösat bort två timmar av mitt liv, som jag aldrig får igen, på en urtrist Guldbaggegala. Tack filmsverige. Ska kanske göra som Hannes Holm och bojkotta skiten hädanefter? Kvällens glädjekälla:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar